söndag 14 mars 2010

Lördag

Igår hände det som inte får hända.
Jag var ute i skogen med hundarna. Vädret var riktigt gott och vi gick och mös. När vi kommit en bit en på rundan dyker det helt utan förvarning upp ett råddjur framför Cocos. Jag var väl ett 10tal meter bakom. Ett tu tre kommer där ytterligare ett alldelses brevid henne och sen ytterligare ett tredje. I flock försvinner de tillsammans in i ett tätt grane. Tizla och Gizmo var inte sena att hänga på. Skrikande efter hundarna far jag efter. Efter en liten sturnd kommer Gizmo tillbaka och strax därefter Tizla, men ingen Cocos. Jag hör skall i skogen, men det är svårt att lokalisera. Med full panik fortsätter jag kalla. Får upp telefonen och ringer Helena med Dito som bor i närheten. De ger sig ut på direkten för att cirkulera där jag parkerat bilen. Skogen är välkänd för Cocos och jag tänkte att hon kanske ger sig tillbaka. Fortsätter kalla och ringa. Får tag i Petra med Lira och Bonnie. Petra var på gång att ge sig av för att hundarna skulle få massage men hoppar in i bilen och kör mot skogen där vi befinner oss. Känns som en evighet och ingen Cocos i sikte. Jag tycker att jag hör ytterligare skall men har svårt att lokalisera dem. När jag berger mig ut mot grusvägen där vi kommit överens om att Petra ska komma ser jag tre råddjur i full karriär över vägen, men ingen Cocos. Petra kommer. Hon föreslår att hon ska köra upp längs grusvägen medan jag fortsätter i partiet där Cocos försvann. Helena fortsätter att hålla sig i närheten av bilen. Petra tar med Tizla och Gizmo i bilen. De små liven är helt uppjagade och gick igång på alla cylindrar.
Tiden tickar... Jag fortsätter ringa och får tag i Gittan med Tello. Hon och Ingemar ger sig av på en gång. Jag tror alla olika senario hann fara genom mitt huvud hur många gånger som helst. Efter ett tag ringer Petra. Tror inte jag hört ljuvligare ord på länge: Jag har hittat henne! Kloka Petra som tog bilen. Det slog mig aldrig... Hur skönt som helst att ringa de andra för att lämna vidare informationen.
Petra körde längs vägen uppåt i skogen. För en gång skull kan jag väl tacka gudarna att det snöade i fredags... En bit upp upptäckte nämligen Petra hundspår på vägen, men inga människospår! En bit fram vek spåren av in i skogen igen. Hon stannade och kallade och hörde då hundskall. Efter en stund dök Cocos upp, något skeptisk men kom sen fram till Petra. Går inte beskriva lättnaden i ord. Efteråt kändes som om mina ben var gjorda av gele...
Tusen Tack till er alla som bara slängde er iväg för att hjälpa till! Det var verkligen guld värt och känns otroligt skönt!
Efter att ha kollat när jag ringt Helena första gången visade det sig att Cocos varit borta minst 45 minuter. Kändes som en hel evighet samtidigt som tiden bara rann iväg, konstig känsla...

Nu börjar alla andra tankar snurra i huvudet... Vad innebär nu detta i förlägningen? Ska jag inte kunna lita på Cocos och ha henne lös? Har hon fått smak på det "Goda"?
Efter en hel del bra tips från Petra känns det dock något bättre. Vi påbörjade träningen redan igårkväll (efter bad och dyligt).
Hoppas att jag aldrig ska behöva uppleva detta igen, och ingen annan heller för den delen!

Tack än en gång!